Vår bok Goda förebilder och fega, rädda halvgudar tycks ligga helt rätt i tiden, åtminstone får jag den känslan när jag läser om Ebba Witt-Brattströms nya bok "Å alla kära systrar" och den unga teaterregissörens Sofia Juithers lovordade föreställning av Ibsens Gengångare.
Hur då rätt i tiden? Ja, våra erfarenheter, tankar och reflektioner diskuteras överallt.
Ebba Witt-Brattström har dragit samma slutsatser som jag av att ha gått flickskolan: "Flickor tjänar på att gå i flickskolan, då slipper de pojkarnas konkurrens om utrymmet. De fick prata till punkt."
Jag går ett steg längre och skriver "det föll mig aldrig in att vi tjejer var mindre duktiga och skulle värderas lägre än killarna. Det var en konstig föreställning som jag mötte långt senare"!Ebbas tre råd till unga kvinnor: Räta på ryggen. Gå samman med andra.Våga säga att du är ok!
Juste! Att gå samman skulle jag dock formulera som "Skapa allianser med både män och kvinnor".
När jag lyssnar på Ebba i P1 anar jag viss självtillräcklighet och ovilja att se baksidan av deras rörelse och verksamhet. Jag minns att jag på den tiden ogillade intoleransen mot oss som inte följde med hela vägen, som ställde frågor. Själv ogillade jag mahjong-uniformen och fortsatte sy mina snygga byxdressar och långklänningar till disputationsmiddagarna.
Redan 1968 kom jag ihop mig med radikalfeministen nr 1, Barbro Backberger som i fullsatt Z-sal på ABF kallade alla som inte delade hennes åsikter för "djävla folkpartister" och hånade kvinnor "som tvångsvårdar sina 1,5 barn". Jag var nybliven mamma med söt baby därhemma och inte folkpartist heller, blev tvärarg och begärde ordet.
"Med den här retoriken får du emot alla och även sådana som du borde vinna" sa jag och det blev enorma applåder till min stora förvåning.
Någon bakom mig tippade mig på axeln och sa "Det var väldigt modigt och bra!" Det var Lars Ulvenstam, mycket välansedd debattör och programledare i TV. Så jag fortsatte tänka själv.
I vår bok funderar vi över hur vi mödrar har påverkat våra döttrar när vi ser de unga kvinnornas svårigheter att få ihop livet, familjen, karrriären, alla krav. Beskrev vi bara möjligheter och missade att peka på glastaken?Kunde vi gjort annorlunda?
Och etikforskaren Ann Heberlein slår huvudet på spiken när hon i DN idag (17.5.) frågar "vilken syster" och avrundar med att konstatera att sjuttitalets kvinnokamp skapade också och delvis är orsaken till de problem som de unga kvinnorna nu kämpar med.
Men så har vi Sofia Jupither, en av många framgångsrika unga kvinnor som säger "Det är 70-talisterna. Vi kommer nu! Våra mammor slogs väldigt mycket för jämställdheten och vi skördar frukterna helt enkelt och förstår inte varför det skulle vara svårt."
Ja, vad ska man tro? Verkligheten är sällan svart eller vit utan mångfaccerat. Det finns ingen Sanning. Vi är olika och har olika förutsättningar, hamnar i olika situationer eller gör vägval som vi inte vet vart de leder.
Vi skriver mycket om detta i boken Goda förebilder eller rädda fega halvgudar - scener ur arbetslivet.
Du beställer den på www.vulkan.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar